Igår var jag ute och lekte rik 40 åring med mina väninnor, men det var det värt för skrapans skybar har en sjuk utsikt över stan. Lite senare ville majoriteten gå till McDonalds vilket samtliga också gjorde. Där sitter vi, omringade av hamburgare och pommes, då en uteliggare kommer in. Han är i riktigt dåligt skick och vinglar planlöst omkring i hamburgerastaurangen. Plötligt förvandlas Elin till den barmhärtige samariten. Hon känner ett akut behov av att föda stadens mindre belevrade. "Jag ska köpa en hamburgare åt honom". Elin skrider bort till kassan, köper en burgare och skrider sedan fram till den stackars uteliggaren. "Varsågod, ta den här" vädjar hon samtidigt som hon räcker över burgaren, på samma sätt som den vise mannen räckte över myrran till jesusbarnet. Då kommer kontringen. "Nej tack, det var väldigt snällt, men jag gillar inte hamburgare". Uteliggaren går. Kvar sitter vi under några sekunders tystnad. Vad hände? Chocken, besvikelsen i Elins ögon. Hur kan en uteliggare ha råd att vara kräsen? Vi försäkrar Elin om att hon ändå stärkt sin karma och vi inser hur komiskt det hela ändå är. Dissen. Vi kommer på att vi kan ge den här till en annan uteliggare istället och lämnar McDonalds. På andra sidan gatan står en uteliggare och tigger. Elin skrider åter igen fram. "Jag har tyvärr inga pengar, men du kan få den här istället". Kontringen. "Nej tack". Vi ger upp. Skrattande går vi ner till tunnelbanan och åker hem.

Jag tyckte ändå att det var ett fint avslut på året. Länge leve 2010. Länge leve konungen.