Nu har folk länkat till Kony 2012-filmen hela dagen. Och det är ju inte så konstigt! Någon har skapat en youtube-film om något tragiskt i världen och menar att vi gör skillnad genom att dela vidare klippet. Varför skulle vi inte dela vidare? Samtidigt förvånas jag över att människor idag, som växt upp med sociala medier, som från första klass fått lära sig om källkritik, delar klippet utan att ägna sig en sekund åt kritiskt tänkande. Jag är lika dan. Hade jag inte råkat notera en kritisk rad i mitt twitterflöde hade jag säkert också dragits med och direkt tänkt att ÄNTLIGEN hurrni gör vi skillnad! Jag menar inte att filmen har fel. Det pågår säkert en massa fruktansvärda saker i Uganda/ Afrika/resten av världen och säkert finns det en sjuk snubbe där ute som heter Kony men vad hände med vårt kritiska USA-tänk? Störde vi oss inte nyss på att USA vill vara världspolis och att de alltid utger sig för att bekämpa terrorismen i världen men att de inte allt för sällan även har en dold agenda? Filmen uppmanar till att kontakta USAs makthavare och visa att man bryr sig för att de i sin tur ska börja bry sig och göra någonting åt saken. USAs makthavare?! Är det någon man borde kontakta är det väl FN! Jag menar inte att nu att jag inte tror på filmen. Jag tror att mycket av faktan i den är sann. Jag skänker pengar till Afrika varje månad för att jag också vill göra skillnad. Jag bara önskar att alla kunde tänka ett steg extra. Kanske googla Kony 2012 criticism och ta in lite mer fakta innan ni bestämmer er om vad ni ska tro.

Ikväll har jag "ställt upp" och tittat på Idol med familjen. De har visat sig vara extremt töntiga i sitt tv-tittande. Riktiga svenssons. Som en kör predikar de för mig om hur Talang och Så ska det låta är förkastliga fredagsunderhållningsprogram, medan Idol! Ojojoj, här snackade vi k-v-a-l-i-t-é. Själv tycker jag de är högst jämförbara men eftersom jag har vigt helgen åt familjeliv kände jag att jag fick ge upp och titta på idol. Efter ett uppträdande var det paus och då inträffar de värsta. Pappa (personen som jag under min uppväxt inte sett titta på annat än aktuellt och mitt i naturen) zappar över till Doobidoo. Efter nån minut inser jag att det till och med var med avsikt. Jag undrar om han skämtar men nej. Tydligen gillar han det här! Det här, som mest liknar en parodi av kändisar-tävlar/leker-tv. "Men hette det inte Diggiloo?" undrar jag. "Nej det var ett annat program, med han Lasse.." svarar pappa, "Lasse Kronér" fyller jag i. "Nej Lasse Kronér är i Doobidoo. Lasse Holm var i Diggiloo" förtydligör pappa. GAAAAAAH. Och det här är på riktigt! Det här är vad den svenska medelklassen vill ha. Ge dem en Lasse i Dibildogiloo så är de nöjda.

På 60-talet sa man att nu är nog allt uppfunnet. På 70-talet sa man det igen. Och på 80-talet och ... ja ni fattar. Idag skrattar vi åt deras dårskap för vi har märkt att uppenbarligen finns det ingen hejd på vetenskapen. På samma sätt kommer ni nu skratta åt mig när jag säger att allt redan är tänkt på. Grejen är bara att det inte redan är tänkt på av mig.
Jag vet att jag läser alldeles för sällan. Och då menar jag inte bara skönlitterära böcker, utan allmänt. Tidningar, andra bloggar, debattinlägg osv. Antagligen skulle en mer beläst jag sprudla av ideér men under den senare tiden har jag allt för många gånger blivit besviken på just bristen på nytänk och inser att jag är likadan. Jag själv är inte bättre. Jag har fastnat, likt en hamster i sitt hjul, i gamla tankar och då blir det inte mycket till åsiktstext författade. Den verkliga "downern" inträffar dessutom när jag för en gång skull kommer på nått nytt men i nästa sekund tänker äh. Det där har säkert någon annan tänkt. Rädslan av att mötas av ett " Här i storstadsregionen har det varit "ute" ett tag." tar överhand och plötsligt har man ännu en ond cirkel att förhålla sig till.

Jag åkte till Polen i helgen. Jag undrar lite hur det går för deras feminister. Inte så bra kan tyckas. För det första tog det några timmar innan jag insåg att det över huvud taget fanns kvinnor i Polen. Vart gömde de sig? Tanken som slår en är ju att de är hemma och städar medan deras män är ute, men kanske satt de i källarlokaler täckta av affisher med politiska slagord, där cigarröken blandades med den dunkla lukten av vodka och smed planer på hur de skulle ta över styret i landet. Helt plötsigt slår de till. Kanske parallellt med något fotbollsevenemang. Ingen hade anat någonting.
För de andra hade den vanliga nattklubben lättklädda tjejer på gungor i taket. Men det är klart. Hade kvinnorna börjat tjafsa om det hade väl männen börjat tjafsa om hur dåligt det är att det bara är dom som måste betala inträde. En förmån som feministerna inte vill bli av med.

Det här är inget man så ofta diskuterar men jag vet ingen som duschar så varmt som jag gör. Ibland ångar det från min hud i flera minuter efter duschen. Det är kul tycker jag. Som att jag har kokat mig själv. Jag undrar vilka temperaturer jag är uppe på egentligen.

Nästan ingen av alla dessa killar som håller på nått random europeiskt fotbollslag har någon vettig anledning till varför de håller på just detta lag. Har gått och stört mig en tid nu. Om så än i det tysta. Men idag fastade jag i djupa livsåskådningar och kom över detta. Jag tänkte att om man blir kär i en person är ju den kärleken inte mindre äkta bara för att man inte kan tala om varför man är kär.

Må nu detta var det första och sista blogginlägget i ämnet (både när det gäller fotboll och kärlek).

Det här med värdet av ett liv. Tidigare idag var jag inne på den här sidan och läste om kaninerna i Stockholm som skjuts ihjäl. Bryr mig egentligen inte jättemycket men så såg jag ett inslag på nyheterna (riks!) om en viltfödd kattunge som räddats ur ett hus av en massa brandmän. I slutet av inslaget konstaterades att det var "den dyraste kattungen någonsin" eftersom pådraget som pågått i dagar kostat staten multum. Detta sades på ett glimten-i-ögat-sätt, som om de ville att svenska folket skulle sitta i sina stugor och le över det faktum att skattepengarna kommit så väl till användning. Är det bara jag som tycker att kaniner och katter hör till samma kategori av djur: Husdjur av mellanstorlek. Hur kan vi se så olika på deras värde? Nu är saken den att jag förstår varför man måste ta död på kaninerna och om det mest effektiva är att skjuta av dem; må så vara. Jag menar bara att man kanske borde sett på kattincidenten på samma sätt.

Är det någon mer än jag som ser det negativa i att vara omgiven av likasinnade? För att ta några exempel: I min tidigare umgängeskrets var det ingen som var särskilt intresserad av att skriva. Ingen var direkt tekniskt lagd och ingen "hängde med" musikaliskt. Nu är/gör alla runt mig det och alla är/gör det bättre än mig. Jag vet att det är så och egentligen är jag lugn med det men kan ändå inte låta bli att störa mig på det eftersom jag trots allt gillar att va bäst.
Så antingen hittar jag något nytt att bli bäst på eller så hittar jag en ny umgängeskrets. Det gör mig lite ledsen att det senare känns mer uppnåeligt.

Den här ramen heter Hemlig trädgård. Jag gissar att det är pga det lilla staketet. Men vilken är hemligheten?!!

Diskuterade raggning med en vän. Hon menade att hon uteslutande hamnade i någon av följande scenarion: 1. Den hon ville ha ville inte ha henne 2. Den som ville ha henne ville hon inte ha. Jag kan känna igen mig i hennes påstående och det är ju löjligt att det ska vara så här. Jag väljer därför att kalla det hela för evolutionens miss. Den här missen har genom årtusenden bidragit till otaliga triangeldraman och antagligen hämmat befolkningsökningen. Det senare kan ju anses bra men jag vill fortfarande understrycka att det här rör sig om en miss. Det skulle inte vara såhär.

Vårat sk hem som ser dagtid ut som en knarkarkvart. Mixade textilier tillsammans med mixade möbler. Nu tänker du "charmigt"... eeh. nej. Eftersom mixen till största del är utvalda ikea-objekt årgång 99-09. Kvällstid kan man förvilla den simpla åskådaren med stearinljus men så fort solens strålar når Kalmars kullerstensgator kommer sanningen fram. Nå väl. Nyss skulle jag vara duktig och hänga upp en hylla. Jag hängde till och med upp hyllan. Där fick den hänga. I nästan 2 hela minuter. Sen ramlade den ner och med det mitt hopp om lägenheten.

Nu har jag blivit hotad till att köpa en tvättställning. Under hoten yttrades meningar så som "att torktumla drar ju el som fan". Med eftertryck på fan. Det var nämligen så att när kollektivet mottog sin första elräkning fick vissa en mindre chock. Man gick och ojade sig i dagar. Jag själv ansåg inte att summan var särskilt chockerande och tänkte istället "men tänk så mycket vi fått för pengarna". Det är nämligen så jag ser på mitt torktumlande. Det är en vardagslyx jag är beredd att lägga lite extra pengar på. Jag är och kommer alltid att vara en lyxlirare innerst inne. Jag gillar att ha hemmaspa med spännande produkter, att äta ostbricka på en söndagskväll och att torktumla mina kläder. Alla kläder. Förstörs dem köper jag nya. Med nöje. Sen kan man ju få diskutera miljöaspekten av mitt handlande om man vill. Det enda jag i dagsläget gör för miljön är att i så stor utsträckning som möjligt undvika att ta plastkassar i affärerna. Ofta möts jag i kassan av kommentaren "va bra, att du tänker på miljön" vilket jag tycker är kul då jag tror att jag där igenom spridit mitt vi-ska-värna-om-miljön-budskap vidare. I övrigt är egentligen allt jag gör i vardagen mot miljönm om man nu kan säga så. Jag är såklart medveten om att mina långa skollheta duschar och mitt eviga torktumlande skulle få varenda wwf-ambasadör att börja gråta. Men jag tänker att jag får vänta med mitt miljömedvetna liv tills den dag jag blir rik och kan unna mig vardagslyx på annat vis.

Varför läste jag inte den här kommentaren innan igår kväll?

Man (jo jag känner faktiskt att jag kan generalisera här) är så jävla dålig på att spela när man har druckit. Nån säger "men spela nått då", så sitter man där. Missar tangenter och glömmer melodin. Man gör bort sig.

Igår satt jag som en idiot i flera timmar och försökte lära mig "en pianolåt att briljera med". Jag är, som jag nyligen nämnt i ett annat forum, ingen naturbegåvning. Självförtroendet stärktes ju inte heller direkt av att min lärare var ett youtube-klipp med titeln tutorial (for stupid people). Men det här med pianospelande tror jag faktiskt inte är en hobby som jag kommer lägga av med bara för att det går lite trögt (så som jag gjorde med fotografering/bakning/motionering/läsning/bloggning/mm.). EN DAG kommer ni alla att häpnas.

Jag har drabbats av höstdepression. Kan inte komma på vad annat denna melankoli skulle kunna bero på. Det började redan igår kväll. Jag tänkte att jag nog bara behöver sova. Så var inte fallet visade det sig. Nej idag har jag varit irriterad från sekunden jag slog upp ögonen. Har inte velat göra någonting förutom att bada jävligt länge. Kände mig lite som Britney Spears i Everytime, fast istället för att ta livet av mig i slutet av badet tog jag mig samman och sminkade mig. Tyvärr funkade inte det heller. Det är ju annars ett välkänt trick det där med att sminka sig. En placeboeffekt av välmående infinner sig normalt. Men nix. Jag är bjuden på en tillställning ikväll. Den är egentligen för en sluten krets men jag blev bjuden lite som kvällens wildcard. Därför har jag nu en förfest i min ensamhet. Rödvin och simple plan.

Hur länge måste man egentligen vara borta från rampljuset för att det ska få kallas för en comeback när man väl "kommer tillbaka"? Räcker dessa 9(?) veckor för att jag ska få de där storslagna rubrikerna - Hemma Hos Hanna gör comeback, nu hetare än någonsin! - Hm. När artister gör comeback:er undrar jag ofta när var det de försvann? Vilket är antagligen var ni kommer tänka nu.

Nåväl.

Babyhysteri råder. Med all rätt. Drömmen om att bli Ewa Westling har nu väckts till liv hos mig. Jag tänker; får jag barn inom 5 år finns möjligheten att detta barn i framtiden kan komma att äkta en kronprins/prinsessa. Då stämmer det åldersmässigt. Resten är petitesser.

Jag anser det beklagligt att bloggen totalt försummats bara för att det är sommar. Jag saknar det, men det är som om jag gått tillbaka till mitt gamla liv. Livet innan Kalmar då jag jobbade framför datorn 8 timmar per dag så när jag kom hem var mer dataskärmsstirrande det sista jag ville ägna mig åt. Att skriva är bland det roligaste jag vet men 9-5 jobbandet suger den kreativa musten ur mig. Jag blir likgiltig. Nu är jag åter igen en av de 5000 individer som varje dag, likt ett lämmeltåg, vandrar från karlaplans tunnelbana till företagshotellet garnisonen. Utan ambition eller ork att ta sig an "projekt" av det mer konstnärliga slaget. När arbetsdagen är slut finns det två lägen. Antingen det av de sociala slaget där umgänget går ut på att utbyta information bestående av uteslutande världsliga saker. Eller det läget där hjärnan helt stängs av vilket oftast tar sig uttryck i form av att kvällen spenderas framför någon av kanal 6 sitcom-maraton. Men misströsta inte. "Det" kommer tillbaka. Bloggen kommer tillbaka.

Montenegro hade varit coolt. Ryssland lika så. För det viktiga är ju att resmålet imponerar. Mina föräldrar menar att de valde att inte åka till New York för att "alla skulle ju dit i år". Åter igen är vi där och får det svart på vitt att livet handlar om att imponera på andra. Och inget fel med det! Allt som ger en tillfredställelse är väl bra. Synd bara att jorden är så liten. Att åka dit ingen annan varit är näst intill omöjligt. De gamla krigsländerna är det man får satsa på. Israel lär ju ha najsa badstränder och man kan ju bara drömma om Irans böljande vatten i det kaspiska havet. Vad tror ni, 10 år? Kanske? Aja, drar till Grekland nu iaf. Lika så mina föräldrar om nån vecka. Peace.