Efter ungefär 2 timmar i barndomshemmet på agatgången börjar missären. Folk in sjuknar. Familjemedlemmar sengar ihop. Hela hemmet blir lite av en anarkistisk katastrofzoon. Alla tar till valfritt medel för att själv överleva så länge som möjligt. På så sett skulle ording upprättas lagom till helgens huvudsakliga event: 50-årsfesten. Pappa Wallberg skulle fylla jämnt något som fått mina föräldrar att spendera multum på det lokala systemboladget och veckor i förtäringsförbredeleser. Det blev bra. Alla lyckades hålla sig friska under de timmar som festen pågick. Det var riktigt röj faktiskt. Congaline, hetsdrickande och ett storslaget musikaliskt uppträdande framfört av våra käraste familjevänner. Jag blev road över insikten att pappa hellre röjer till Strobe än till När vi gräver guld i usa och över att mamma envisas med att sätta på Barbra Streisand. Kul fest. Låt oss göra om det!

---

Fenomenet congaline: Något som i nyktert tillstånd skulle ses som löjligt, pinsamt och helt otänkbart verkar nu efter ett par öl som en riktigt bra idé. Där sitter du, lite dimmig i blicken och rätt så nöjd med dig själv då någon obetydlig men övertaggad person som ur intet plötsligt dyker upp och en dm från ditt öra lixom tjuter "CONGALINE!". På två sekunder är den där lite småmysiga hemmafeststämningen som bortblåst och du befinner dig istället i karnevalen i Rio, mitt i den mänskliga ormformationen. Att de åskådare som inte fått/hört detta fantastiska mänskliga-orm-erbjudandet ser det hela som löjligt, pinsamt och helt otänkbart bryr du dig inte alls om. Det är inte varje dag man kommer till Rio.