Jag imponeras över Mamma Wallbergs strävan efter att "hänga med" i "den nya världen". Ingen av mina fb-vänner bjuder på lika många statusuppdateringar eller byter profilbild lika ofta som hon. Nu finns även hennes spotify-playlist's ute för alla att ta del av. Än så länge är det bara två stycken men det är nog bara en tidsfråga innan vi får se "Maries partylåtar" eller "Marie Chillar Galet". Jag ser fram emot det!

Tog just den bästa promenaden. Jag är ju inte mycket av en vandrare nu mera men idag lämnades cykeln hemma. Det regnade. Om bara julbelysningen hade varit tänd..

Dagsformen börjar likna missär. Lyssnar på hjärndöd musik. Är hungrig men apatisk på grund av bananflugorna som härjar i mitt rum. Deras verkan är hypnotiserande och bidrar till att jag varken vet ut eller in. Vart ska jag börja? Alla dessa projekt: Disken. Kläderna. Plugget. Skräpet som jag fortfarande orkat gå till sopsorteringen med. Bananflugorna. Den där bokhyllan som drar ner den annars så trivsamma stämningen i rummet. Blommorna som bara dör. Mig själv (det eviga projektet).

Och nu lägger nån upp en bild på Ted Gärdestad på facebook. Är det nån nuna man inte orkar med en dag som denna är det väl Ted Sägingetontom Gärdestad!
Någon sa en gång till mig: vissa kända människor får man helt enkelt inte säga något illa om. Det ligger som en oskriven lag i vår kultur. Det är få förundrat men dom finns. Personen i fråga ogillade Astrid Lindgren men de enstaka gånger detta faktiskt uttalats hade han mötts av chockade miner (även från mig, kan tilläggas). Den uppenbara slutsatsen är kanske att avlidna människor glorifieras och jag kan i skrivandets stund bara komma att tänka på de två ovan nämnda men om jag minns rätt var detta ett faktum även när Astrid var i livet. Detta är bara ett konstaterande utan värdering. Men skitsamma vem bryr sig!

Det händer att jag googlar folk, och det händer att folk är mig själv. När jag nyss googlade mig själv blev jag glad. Det är möjligt att 118100.se skriver ut alla människor på de här viset, men det gör inget, för just då, när jag upptäckte detta kändes det som att någon, i samband med att de noterat att min folkbokföringsadress var Karlavägen 29, kollat upp vem jag var och insett att jag var den gladaste Hannan.








(Vill understryka att det inte är jag som figurerar på gravar.se)

Läsdag står det på schemat vilket är precis vad det låter som. En dag bestående av 8 timmars sträckläsning av studielitteraturen. Allt vi läser handlar om hur det svenska ordet ska användas och behandlas. Både det skrivna och det högt uttalade ordet. Ord alltså.

Igår såg jag den igen: The exorcism of Emily Rose. Eller som den heter på svenska: Besatt.
Jag gillar den. Men en replik tycks inte försvinna ur mitt huvud och tycks symbolisera dagen.

"And the word was the word, and what a wonderful word it was."

Det egentliga scenariot föreställer djävulen som hånar gud. Men idag föreställer det mig själv som hånar journalistiken.

Det är bara att konstatera att chatt-förkortningar har gjort en revival. Jag gillar det. Varför jag någonsin slutade använda dom har jag glömt.
Igår skulle jag vara rolig och ljuga för Lii lite när hon efterfrågade en förkortning på vi ses snart. Jag drog till med nått och tänkte: höhö. Men när jag idag surfar runt i cyberrymden inser jag att min tilltänkta lögn var sanning. Jag har lurat mig själv.