Man tror man känner en människa, men plötsligt langar denna en kommentar som får en att ställa motfrågan tror du inte på månlandningen heller? I detta Pandora, Matrix eller parallel hotell om du så vill, som är vår studieort Kalmar har vi skaffat oss en ny umgängeskrets bestående av så väl nära vänner som ytliga bekantskaper. Men om man tänker på det så känner man egentligen inte någon. Personerna jag träffar varje dag har ingen aning om hur jag levt mitt liv de senaste 20 åren. Det är lite skrämmande. Det känns som en anledning till att faktiskt lägga in en ICE-kontakt i mobilen, för dessa främlingar jag dagligen omger mig med har väl ingen aning om vad dom skulle göra om jag plötsligt.. öh.. hamnade i koma.

Googlade lite på det här med parallella universum och hittade en gammal artikel i ämnet. "I en oändlig rymd kommer allt som kan hända också att hända någonstans." Det är ju sant! Kalmar stad och de nya s.k. vännerna kanske inte är så skrämmande trots allt. Det är min onda tvilling jag borde akta mig för.