mmmm
Carbonaran var så god så jag fortsatte att äta fast jag var proppmätt. Är faktiskt fortfarande sugen, fast det är nog fysiskt omöjligt att äta mer. Fast..... det är VÄRT att prova!
Musten
lallar vidare
Problem, igen.
Btw: Jag har ingen T-sil. Och nyss var jag riktigt sugen på ett av mina teer som bara har i lös form (å fy fan för uttrycket). Det hela resulterade i att jag använde tänderna som sil. Min poäng är att det var ovärt. Lär av mitt misstag.
Svaret, lösningen och den fullt möjliga!
Satt och funderade över fördelarna med att bo i en småstad. På första plats i denna lista hamnar lätt närheten till allt. Fatta hur mycket TID jag sparar in på de korta transportsträckorna. I Stockholm är möjligheterna obegränsade, under de förutsättningar att du har tid och lust att spendera den här tiden som en idiot i stokholms lokaltrafik. Den jag så starkt föraktar. Dessutom har jag aldrig tidigare kunnat utnyttja min spontatinet (som jag alltid vetat varit ett av mina personlighetsdrag) eftersom att det hemma tar 1 timme att transportera sig till slutdestinationen, oavsett vilken den är.
Detta ledde snart till tankarna kring teleportering. Var detta möjligt skulle det inte finnas några fördelar med småstadskonceptet. OCH DET FINNS HOPP mina vänner. Läste ju på wikin:
Det närmaste den verkliga vetenskapen lyckats komma något som kan jämföras med teleportering är överförande av en atoms egenskaper på en annan. Kvantteleportering är ett aktivt forskningsfält (!), där en partikels eller ett system av partiklars exakta tillstånd kan återskapas på annan plats än originalet. Det handlar dock om förflyttning av information, inte materia.
Det sista som nämns, det här med att det gäller information och inte materia, tänker jag inte gör så mycket. Delvis för att jag inte riktigt förstår vad detta innebär men också för att jag tänker att det kanske räcker med att informationen om mig förflyttas. Som i Avatar. Jag kunde ha en kropp på varje plats och bara teleportera dit informationen om mig och på så sett utnyttja min tid maximalt, och samtidigt ge ett långfinger åt SL.
Förtjänsten: Festen
Vad du ska/inte ska ge mig i julklapp
- Enligt experterna på the phone house kommer det kosta 999 kr att laga min mobil vilket ju är absurt. Så därför tänker jag vänta tills jul och önska mig en ny då.
- Nya högtalare önskar jag mig också, då jag nästa år planerar att kicka de fetaste förfesterna som korridoren någonsin skådat. De jag har nu är det mer efterfest-mode på och så det funkar inte.
- Som sista önskan vill jag ha en ny bokhylla med dörrar som kan dölja allt skit som ligger där och skräpar. Det kanske kallas skåp då, om den har dörrar.
Haha, å fy fan. Jag hatar känslosamma små prydnadssaker. Exempel på sådana är: magneter, pyttesmå kuddar, stenar, nallebjörnar - med texter på. Exempel på texter som kan pryda dessa ting är: Fånga dagen. Ett gott humör är det viktigaste du har. En sann vän är en sällsynt fågel. Oftast ser jag dessa saker som ironiska, men nedastående skitsak med text såg jag mest som ett hot.
som monica zetterlund när vi går genom Stockholm och sätter i gung
Kirrade ju fetaste bilden på lektionen i photoshop idag. Kändes fint. Självförtroendet har återvänt. Blir nästan lite för kaxig och tänker att man kanske skulle strunta i att gå till skolan imorn när vi ska lära oss att frilägga bilder. Känns ju som om jag borde kunna det där redan, annars är det inte mer än rätt att skratta åt mig.
Nu sitter jag och lyssnar på Monica Zetterlund och tänker på Stockholm. Har även bytt bakgrundsbild på datorn till en vy över slussen. Det är solnedgång och sommar.
Ja just; säger man ordet graffiti tillräkligt många gånger låter ordet efter en stund ganska så suspekt. Gör om ordet till ett verb så blir det ännu värre.
Ännu ett dilemma.
Jobbigt det här: Ensamhetens dilemma.
Luften är väl fri, inte sant?
Under de 18 månader jag bodde i 1an på lidingö sa jag hela tiden att i min nästa lägenhet ska jag ha balkong. Varje solig dag var jag frustrerad över att inte kunna gå ut och bara sitta där. Nu har jag balkong (eller mitt kollektiv har en), och då jag bor högst upp i huset kan jag också glädjas åt att den ligger i solen. Eftermiddagen spenderades på denna i sällskap av mig själv och radion. Jag kände mig lite som Karlsson på taket.
Ja
En av de bästa känslorna: Att vakna upp och inse att man haft en helkväll på endast 3 cider och därför mår hur bra som helst. Och inte ett moln så långt ögat kan nå.
oooo mysteeerium
Not swallowed in the sea
Tack T!
Komiskt
Idag har vi åter igen lyssnat till magister Funke och hans visa tankar kring fotografiets mysterium. Imorgon räknar han med att vi bemästrar systemkamerorna så pass att våra bilder blir konstnärliga. Med budskap. Jag kan verkligen se det roliga i att ta bilder. Snygga bilder till och med. Men när man börjar blanda in känslor i det hela blir jag lite äcklad på nått vis och vill bara göra en så känslolös bild som möjligt. Tanken på att gå ut och ta en sorglig emo-bild får mig att spy lite. Det gjorde jag till fotouppgiften i 9an och då kändes det helt rätt för vem var inte lite emo som 15 åring? Men nu, nej. Men kanske är jag lite dum i huvet som när jag tänker på "en sorglig bild" bara kan föreställa mig en stackars varelse med för mycket kajal och stripigt hår som står och grinar i regnet. Svartvit såklart. Fy fan. Det svåra i projektet kommer inte vara att ta en bra bild, utan att ta en bra bild som man kan stå för.
För övrigt kunde jag inte sluta störa mig på hur en lärare i bild och form kan göra alla sina powerpoint-presentationer helt skrivna i Comic Sans.
Töntarnas dag.
Slogs även åter igen av att jag börjar bli gammal. Man har ju konstaterat gråa hårstrån på mitt huvud säkert tre gånger och det är ju frågan om inte rynkorna i pannan snart borde ses över. På riktigt. Förfallet är ett faktum.
Här följer en liten rapport från mig till hemorten om vad jag gör i skolan för tillfället:
Kursen heter Bild och form och idag har vi fått snabbkurs i hur skolans systemkameror fungerar. Ikväll ska jag ut på gården och fota några grannar och andra förbipasserande. Den här veckans uppgift är att lämna in: Två porträttbilder, en sorglig bild, en glad bild och en spännande bild. Det ska bli intressant.
I'm in Miami bitch
Den ovan nämna melodin låg jag och nynnade för mig själv i natt. Alla mina vänner var ute och festade, själv låg jag hemma i smärtor, men vinsten var min. Smsen rullade in från rikets alla hörn och känslan var triumf. Det är JAG som dragit trumfkortet och hela världen kan känna sig trumfad! I bakgrunden hördes dunket från Palace och när jag somnade befann jag mig i en nästan obeskrivlig känsla av nöjdhet.
Nu skiner solen som en strålkastare och scenen är min. Snart ska det offentliga rummet entras. Ser ni en haltande figur med huvudet ovanligt högt och med en utstrålning utan dess like vandra upp för esplanaden så är det jag.
Fredagens näradödenupplevelse
Det som hände var att jag kommer rullandes på min cykel ner mot staden. Känner mig som king of the world för allt var så underbart just då. Askul förfest med dans och grejer och nu skulle vi ut och vimla i Kalmars nattliv. Plötsligt tar det tvärstop och jag ligger på marken med cykeln över mig. Tydligen hade min cykelkorg hoppat av styret och istället krokat fast i hjulet. Så jävla sjukt, men det sjukaste med allt var att jag blev så chockad. Ena stunden asgarvade jag där jag ligger i en hög av armar och ben, och nästa stund lipade jag som aldrig förr. Nu är jag mest irriterad på hur min första tentakväll blev förstörd. Min cykel var lite halvkvaddad också så det var ju tråkigt.
Innan läkarbesöket var Aina här och såg på hur jag i mina krämpor skulle försöka klä på mig och frågade om jag behövde hjälp med motiveringen "jag har jobbat på ålderdomshem så jag är van". Så det kändes som en fin avslutning, att bli likställd med en åldring. Hmm.. bättre lycka nästa helg!
Tentamensdagen
Juste, passade på att göra mitt avtryck i lokalblaskan också :)
Life is life
Jag undrar vilka Man är i just det här fallet, för jag skulle gärna vilja tala med dem om just ödets ironi, och kanske få lite mer grepp om vad jag tror det egentligen betyder. För just nu är den allmänna känslan att livet hånskrattar åt mig. Som att ödets mannar har mig under sin lupp för att förgylla deras dagar med lite bananskalshumor.
Till helgen börjar jag på ny kula. Då är det slut på det ständiga förlöjligandet av min existens. Då är dessutom tentan avklarad och oavsett utfall kommer det kännas bra.
uppdatering från kollektivet
