En bra helg var det. Förutom smärre missöden gällande t.ex. min mobiltelefon. Upptäcker just att Parken har ett nytt album på spotten. Den enda konserten jag gått på ensam; Parken på Popaganda 09. Jag hade alltid tänkt att såklart kan man gå på konsert själv? Inget konstigt alls, ingen tänker väl på det? Men det kändes inte bra kan jag erkänna. Att vara ensam i offentligheten känns sällan bra, med vissa undantag som att man t.ex. går mot ett mål. Äter du ute ensam behöver du en tidning eller något att läsa för att det ska kännas okej. Att vänta på någon är jobbigt. Psykiskt stressande. Att behöva stå där i ovisshet om när den andre ska dyka upp. Särkillt påfrestande är det om någon som gått förbi dig medan du väntat går förbi dig igen, fast åt andra hållet. Fruktansvärt nästan. Jag tror jag skulle kunna gå på bio ensam, om jag hade nått att äta på. Men att gå ut själv är otänkbart. Man har ju stött på folk som går ut själv, men det var uteslutande killar och jag är säker på att de samtliga varit hängivna The Game-anhängare. Det har hänt att jag gått till dansgolvet själv, när jag varit på ett fuck it, I don't care-humör. Men då infinner sig oftast skamkänslorna senare, när jag kommer på hur dumt det måste sett ut.

Jobbigt det här: Ensamhetens dilemma.