Idag har vi åter igen lyssnat till magister Funke och hans visa tankar kring fotografiets mysterium. Imorgon räknar han med att vi bemästrar systemkamerorna så pass att våra bilder blir konstnärliga. Med budskap. Jag kan verkligen se det roliga i att ta bilder. Snygga bilder till och med. Men när man börjar blanda in känslor i det hela blir jag lite äcklad på nått vis och vill bara göra en så känslolös bild som möjligt. Tanken på att gå ut och ta en sorglig emo-bild får mig att spy lite. Det gjorde jag till fotouppgiften i 9an och då kändes det helt rätt för vem var inte lite emo som 15 åring? Men nu, nej. Men kanske är jag lite dum i huvet som när jag tänker på "en sorglig bild" bara kan föreställa mig en stackars varelse med för mycket kajal och stripigt hår som står och grinar i regnet. Svartvit såklart. Fy fan. Det svåra i projektet kommer inte vara att ta en bra bild, utan att ta en bra bild som man kan stå för.

För övrigt kunde jag inte sluta störa mig på hur en lärare i bild och form kan göra alla sina powerpoint-presentationer helt skrivna i Comic Sans.