Förfallet är ett faktum.

En situation som jag väldigt ofta tycks hamna i är att efter ha berättat en anekdot ur mitt liv få kommentaren "då fanns det en mening med det". En mening som i att det var förutbestämt. Dvs ödet. Varpå jag finner mig själv nicka instämmande, le och låtsas vara nöjd med att åhöraren nu vänt min tragiska historia till något possitivt. Nöjd och glad över att denna vem-som-helst har fått mig att inse att det var meningen att jag skulle göra bort mig, att jag skulle bli ratad, att jag skulle misslyckas. Det jag undrar är, om man nu ska gå på den här ödesgrejen, vad är den slutgiltiga meningen? Att jag blir lycklig? Och när då i så fall? Om meningen är att jag ska lära mig saker av mina misslyckanden, när är jag då färdiglärd? Färdiglärd borde ju innebära att fullständig lycka är uppnådd men man slutar ju aldrig misslyckas, betyder det att man aldrig kan bli lycklig? Tänk om meningen med mitt misslyckandet är för att någon annan ska bli lyckligare, då är ju meningen värdelös för mig och situationen har om möjligt nu förvärrats!

Så, alla er det-var-meningen-människor där ute, och jag vet att ni är många, innan ni försöker trösta någon stackare med det här tjaffset igen, tänk igenom det här en gång till.

1810 såg det ovisst ut för den svenska tronföljden. Karl XIII var kung, men han var halvgaggig och saknade arvinge, så alternativen var:
1. att lite snabbt låta kungen ligga med - och förhoppningsvis befrukta - någon villig, fertil dam från de övre samhällsleden.
2. att hux flux utse en kronprins.
Riksdagen valde snart alternativ nummer två, vilket gjorde att den danske prinsen Kristian August utsågs till Karl XIII:s efterträdare på den svenska tronen. Men ett halvår senare dog han knall och fall, och nu lutade det åt att en annan dansk, Fredrik Kristian, skulle få ta över prinssitsen.
Alla tyckte väl att det här verkade okej, utom en löjtnant som hette Carl Otto Mörner. Så han packade sina väskor och brassade iväg på ett värvartåg i Europa för att på eget bevåg hitta en ny kungaätt. Det här agerandet hade han sannerligen inte mandat till, men Carl Otto Mörner var en så kallad doer, eventuellt också manisk. Roligt i sig, och dåraktigt, men den verkliga komiken inträffade när det visade sig vara så sällsamt svårt att hitta någon som var intresserad av jobbet.

När jag var hemma i helgen passade jag på att leta upp min gamla bibel: 100 höjdare av Filip och Fredrik. Det är en pocketbok med mycket nötta kanter som jag har läst lite då och då de senaste 5(?) åren. Har du läst ovanstående stycke har du läst inledningen till nr 84 och en av mina favorithöjdare. En dag ska även mina rader vara lika underhållande. Att vända något tråkigt (i alla fall tyckte inte jag att just sveriges kungaätt var den roligaste delen av historialektionerna) till något roligt är en konst jag en dag ska behärska.