En situation som jag väldigt ofta tycks hamna i är att efter ha berättat en anekdot ur mitt liv få kommentaren "då fanns det en mening med det". En mening som i att det var förutbestämt. Dvs ödet. Varpå jag finner mig själv nicka instämmande, le och låtsas vara nöjd med att åhöraren nu vänt min tragiska historia till något possitivt. Nöjd och glad över att denna vem-som-helst har fått mig att inse att det var meningen att jag skulle göra bort mig, att jag skulle bli ratad, att jag skulle misslyckas. Det jag undrar är, om man nu ska gå på den här ödesgrejen, vad är den slutgiltiga meningen? Att jag blir lycklig? Och när då i så fall? Om meningen är att jag ska lära mig saker av mina misslyckanden, när är jag då färdiglärd? Färdiglärd borde ju innebära att fullständig lycka är uppnådd men man slutar ju aldrig misslyckas, betyder det att man aldrig kan bli lycklig? Tänk om meningen med mitt misslyckandet är för att någon annan ska bli lyckligare, då är ju meningen värdelös för mig och situationen har om möjligt nu förvärrats!

Så, alla er det-var-meningen-människor där ute, och jag vet att ni är många, innan ni försöker trösta någon stackare med det här tjaffset igen, tänk igenom det här en gång till.