1810 såg det ovisst ut för den svenska tronföljden. Karl XIII var kung, men han var halvgaggig och saknade arvinge, så alternativen var:
1. att lite snabbt låta kungen ligga med - och förhoppningsvis befrukta - någon villig, fertil dam från de övre samhällsleden.
2. att hux flux utse en kronprins.
Riksdagen valde snart alternativ nummer två, vilket gjorde att den danske prinsen Kristian August utsågs till Karl XIII:s efterträdare på den svenska tronen. Men ett halvår senare dog han knall och fall, och nu lutade det åt att en annan dansk, Fredrik Kristian, skulle få ta över prinssitsen.
Alla tyckte väl att det här verkade okej, utom en löjtnant som hette Carl Otto Mörner. Så han packade sina väskor och brassade iväg på ett värvartåg i Europa för att på eget bevåg hitta en ny kungaätt. Det här agerandet hade han sannerligen inte mandat till, men Carl Otto Mörner var en så kallad doer, eventuellt också manisk. Roligt i sig, och dåraktigt, men den verkliga komiken inträffade när det visade sig vara så sällsamt svårt att hitta någon som var intresserad av jobbet.

När jag var hemma i helgen passade jag på att leta upp min gamla bibel: 100 höjdare av Filip och Fredrik. Det är en pocketbok med mycket nötta kanter som jag har läst lite då och då de senaste 5(?) åren. Har du läst ovanstående stycke har du läst inledningen till nr 84 och en av mina favorithöjdare. En dag ska även mina rader vara lika underhållande. Att vända något tråkigt (i alla fall tyckte inte jag att just sveriges kungaätt var den roligaste delen av historialektionerna) till något roligt är en konst jag en dag ska behärska.