För ett par timmar sedan steg jag av vid baggeby station och in i lägenhet 208 på karlavägen 29 A och möttes av ett renoveringskaos. Där kommer jag och luktar brasa efter en lugn eftermiddag, spenderad i en fjällstugeliknande bar, och tror INTE att det första som ska komma att möta mitt öga är mitt käraste vardagsrumsbord, med avsågade ben. VITMÅLAT. Detta var ett av de möbelinköp jag tidigare ansett mig som mest nöjd med. Ett bord i massiv ek. Till fyndpris. NU: Ett vanligt vitt bord men i jämnhöjd med en fotpall. I chock och ren desperation behövde jag stilla mina sinnen med något ätbart. Behövde pasta, men i skafferiet fanns ingen pasta. Istället hänvisades jag till en klump deg. "Här kan du göra din egen pasta" sa T. Utan att ifrågasätta skred jag till verket och började forma små makaroner. Det tog väldigt lång tid och jag tappade humöret. Jag gick över till ravioli. Klumpar fyllda med tomatsås. Kokade sedan allt i en gryta. Ravioliklumparna läckte och snart såg det ut som någon spytt i kastrullen. Lite ledsen satte jag mig snart till bords och åt av de grå/hudfärgade små sakerna. Det är tydligen så här de lever nu förtiden på lidingö. Allt är sig likt med inget är som förr.