Igår satt jag som en idiot i flera timmar och försökte lära mig "en pianolåt att briljera med". Jag är, som jag nyligen nämnt i ett annat forum, ingen naturbegåvning. Självförtroendet stärktes ju inte heller direkt av att min lärare var ett youtube-klipp med titeln tutorial (for stupid people). Men det här med pianospelande tror jag faktiskt inte är en hobby som jag kommer lägga av med bara för att det går lite trögt (så som jag gjorde med fotografering/bakning/motionering/läsning/bloggning/mm.). EN DAG kommer ni alla att häpnas.

Jag har drabbats av höstdepression. Kan inte komma på vad annat denna melankoli skulle kunna bero på. Det började redan igår kväll. Jag tänkte att jag nog bara behöver sova. Så var inte fallet visade det sig. Nej idag har jag varit irriterad från sekunden jag slog upp ögonen. Har inte velat göra någonting förutom att bada jävligt länge. Kände mig lite som Britney Spears i Everytime, fast istället för att ta livet av mig i slutet av badet tog jag mig samman och sminkade mig. Tyvärr funkade inte det heller. Det är ju annars ett välkänt trick det där med att sminka sig. En placeboeffekt av välmående infinner sig normalt. Men nix. Jag är bjuden på en tillställning ikväll. Den är egentligen för en sluten krets men jag blev bjuden lite som kvällens wildcard. Därför har jag nu en förfest i min ensamhet. Rödvin och simple plan.

Hur länge måste man egentligen vara borta från rampljuset för att det ska få kallas för en comeback när man väl "kommer tillbaka"? Räcker dessa 9(?) veckor för att jag ska få de där storslagna rubrikerna - Hemma Hos Hanna gör comeback, nu hetare än någonsin! - Hm. När artister gör comeback:er undrar jag ofta när var det de försvann? Vilket är antagligen var ni kommer tänka nu.

Nåväl.

Babyhysteri råder. Med all rätt. Drömmen om att bli Ewa Westling har nu väckts till liv hos mig. Jag tänker; får jag barn inom 5 år finns möjligheten att detta barn i framtiden kan komma att äkta en kronprins/prinsessa. Då stämmer det åldersmässigt. Resten är petitesser.