Trots tidsomställningen så tror jag detta var årets kortaste helg, men sjukt händelserik. Min träningsvärk är bara ett av bevisen på hur kul jag hade igår. Shit vad vi dansade! Det var jättekul att ha T här också och nu känns mitt 18-kvadratsrum väldigt tomt. 

 Enough said.

Å herre. Zappade precis förbi smålandsnytt och blev påtvingad informationen om att någon just tillverkat en väska av tuggummipaket. Kan någon i detta landskap ställa upp och göra någonting som leder till att smålandsnytt blir värt att kolla på! Förslagsvis ett väpnat rån, en bussolycka eller en arg hop småbarnsfamiljer som blivit vräkta på lösa grunder.

Nyss fick jag lära mig av min gamle vän Lenkan att ingen vill läsa en blogg utan bilder. Det var hennes svar på varför hon inte läser min blogg så ofta. Vill tillägga att jag inte känner någon som är lika besatt av bloggare (och då framför allt stureplansbloggarna) som hon. Ibland råkar hon se någon av dessa bloggerskor och blir då helt lyrisk. Hon hoppar upp och ner och med en kiknande falsettstämma ropar hon She City! Jag såg just She City!


Vännen: Anna Lenksjö

Har aldrig förstått konceptet. Jag gav den ändå en chans när jag flyttade hit, men den vill mig inget väl. Den har som hobby att samla på hår. Jag gillar det inte och kommer på mig själv med att leka inte-nudda-matta varje gång jag vistas i badrummet. Stunden har kommit då det är dags att kassera.

Idag var det pådrag i Kalmar ska ni veta. Detta utspelade sig ca 3 kvarter från mig: En BOMBMAN härjade och hotade att spränga en staty av en val i luften. Poliserna tvingades spärra av halva stan. Invånarna spekulerade för fullt i vad det var som försiggick och snacket slutade ofta i paralleller kring filmen Kopps. Här är lite bilder så ni ska förstå att jag talar sanning.

 

Måste bara få detta sagt: Paradise Hotel är briljant. Så många intriger under en så intensiv period. Det är ju fantastiskt. Den perfekta kombon av den sunkigaste sex-och-fylla-underhållningen och den geniala schulman-humorn. Gosh!

Här är min ena syster Tove som sjunger en håkan-låt för mig på skype. Hon ser väldigt koncentrerad ut tycker jag. Det var väldigt fint! Hon blir säkert inte så glad för att jag lägger ut den här bilden på henne, så jag kompenserar med en jättesnygg bild på henne också.

  

Carbonaran var så god så jag fortsatte att äta fast jag var proppmätt. Är faktiskt fortfarande sugen, fast det är nog fysiskt omöjligt att äta mer. Fast..... det är VÄRT att prova!

Satt och funderade över fördelarna med att bo i en småstad. På första plats i denna lista hamnar lätt närheten till allt. Fatta hur mycket TID jag sparar in på de korta transportsträckorna. I Stockholm är möjligheterna obegränsade, under de förutsättningar att du har tid och lust att spendera den här tiden som en idiot i stokholms lokaltrafik. Den jag så starkt föraktar. Dessutom har jag aldrig tidigare kunnat utnyttja min spontatinet (som jag alltid vetat varit ett av mina personlighetsdrag) eftersom att det hemma tar 1 timme att transportera sig till slutdestinationen, oavsett vilken den är.

Detta ledde snart till tankarna kring teleportering. Var detta möjligt skulle det inte finnas några fördelar med småstadskonceptet. OCH DET FINNS HOPP mina vänner. Läste ju på wikin:

Det närmaste den verkliga vetenskapen lyckats komma något som kan jämföras med teleportering är överförande av en atoms egenskaper på en annan. Kvantteleportering är ett aktivt forskningsfält (!), där en partikels eller ett system av partiklars exakta tillstånd kan återskapas på annan plats än originalet. Det handlar dock om förflyttning av information, inte materia.

Det sista som nämns, det här med att det gäller information och inte materia, tänker jag inte gör så mycket.  Delvis för att jag inte riktigt förstår vad detta innebär men också för att jag tänker att det kanske räcker med att informationen om mig förflyttas. Som i Avatar. Jag kunde ha en kropp på varje plats och bara teleportera dit informationen om mig och på så sett utnyttja min tid maximalt, och samtidigt ge ett långfinger åt SL.

• Enligt experterna på the phone house kommer det kosta 999 kr att laga min mobil vilket ju är absurt. Så därför tänker jag vänta tills jul och önska mig en ny då.
• Nya högtalare önskar jag mig också, då jag nästa år planerar att kicka de fetaste förfesterna som korridoren någonsin skådat. De jag har nu är det mer efterfest-mode på och så det funkar inte.
• Som sista önskan vill jag ha en ny bokhylla med dörrar som kan dölja allt skit som ligger där och skräpar. Det kanske kallas skåp då, om den har dörrar.

Haha, å fy fan. Jag hatar känslosamma små prydnadssaker. Exempel på sådana är: magneter, pyttesmå kuddar, stenar, nallebjörnar - med texter på. Exempel på texter som kan pryda dessa ting är: Fånga dagen. Ett gott humör är det viktigaste du har. En sann vän är en sällsynt fågel. Oftast ser jag dessa saker som ironiska, men nedastående skitsak med text såg jag mest som ett hot.

Kirrade ju fetaste bilden på lektionen i photoshop idag. Kändes fint. Självförtroendet har återvänt. Blir nästan lite för kaxig och tänker att man kanske skulle strunta i att gå till skolan imorn när vi ska lära oss att frilägga bilder. Känns ju som om jag borde kunna det där redan, annars är det inte mer än rätt att skratta åt mig.

Nu sitter jag och lyssnar på Monica Zetterlund och tänker på Stockholm. Har även bytt bakgrundsbild på datorn till en vy över slussen. Det är solnedgång och sommar.




Ja just; säger man ordet graffiti tillräkligt många gånger låter ordet efter en stund ganska så suspekt. Gör om ordet till ett verb så blir det ännu värre.

Under de 18 månader jag bodde i 1an på lidingö sa jag hela tiden att i min nästa lägenhet ska jag ha balkong. Varje solig dag var jag frustrerad över att inte kunna gå ut och bara sitta där. Nu har jag balkong (eller mitt kollektiv har en), och då jag bor högst upp i huset kan jag också glädjas åt att den ligger i solen. Eftermiddagen spenderades på denna i sällskap av mig själv och radion. Jag kände mig lite som Karlsson på taket.

En av de bästa känslorna: Att vakna upp och inse att man haft en helkväll på endast 3 cider och därför mår hur bra som helst. Och inte ett moln så långt ögat kan nå.

Idag har vi åter igen lyssnat till magister Funke och hans visa tankar kring fotografiets mysterium. Imorgon räknar han med att vi bemästrar systemkamerorna så pass att våra bilder blir konstnärliga. Med budskap. Jag kan verkligen se det roliga i att ta bilder. Snygga bilder till och med. Men när man börjar blanda in känslor i det hela blir jag lite äcklad på nått vis och vill bara göra en så känslolös bild som möjligt. Tanken på att gå ut och ta en sorglig emo-bild får mig att spy lite. Det gjorde jag till fotouppgiften i 9an och då kändes det helt rätt för vem var inte lite emo som 15 åring? Men nu, nej. Men kanske är jag lite dum i huvet som när jag tänker på "en sorglig bild" bara kan föreställa mig en stackars varelse med för mycket kajal och stripigt hår som står och grinar i regnet. Svartvit såklart. Fy fan. Det svåra i projektet kommer inte vara att ta en bra bild, utan att ta en bra bild som man kan stå för.

För övrigt kunde jag inte sluta störa mig på hur en lärare i bild och form kan göra alla sina powerpoint-presentationer helt skrivna i Comic Sans.